Ögonvittne: Ruth Andersson
Ruth Andersson, som var först på plats efter olyckan, bodde bara några hundra meter från nedslagsplatsen. Hon vaknade av ett fruktansvärt brak och att hela stugan skakade. Det var mörkt och dimmigt, men över skogen brann det höga lågor. Ruth skyndade ut mot skogen, följd av sin man Harry Andersson, svärfar Carl Andersson och svägerska Emy Andersson. Vid olycksplatsen såg hon flygplanet omgivet av eld. Det gick inte att gå nära eftersom det brann överallt på marken inom ett stort område och det var alltför varmt.
De ropade för att höra om någon var vid liv, men fick inget svar. De letade i skenet av elden men kunde inte se några besättningsmän. Emy sprang då till Hultet, ca en kilometer från olycksplatsen, som var den närmaste gården med telefon. Slaktaren Knut Johansson, som bodde där, ringde Antens telefoncentral, som kontaktade polisen och brandkåren i Alingsås, hemvärnet i Alingsås (Tage Rågmark) och landsfiskal Jonas Thorsson från Älvängen. Landfiskalen larmade i sin tur Kilanda-Östads hemvärn, som kom vid halvtretiden, ledda av ställföreträdande hemvärnsområdesbefälet F Stener.
Under tiden hade Ruth, Harry och Carl försökt släcka elden, men fick avbryta försöken när en rad explosioner plötsligt inträffade i det brinnande vraket. Samtidigt smattrade det våldsamt, som från en kulspruta. Enligt försvarsstaben var dock planet obeväpnat, så det var antagligen signalammunition. En raket steg också iväg från vraket.
Brandkåren kom vid tretiden med tolv mans besättning, men då hade redan det mesta i planet brunnit upp, så det var inte mycket de kunde göra.
När poliserna, tf statsfiskalen Sven Eriksson, kriminalkonstaplarna Gösta Gustavsson och A Johansson mfl, kom till platsen efter någon timma brann det fortfarande i själva vraket, men det var möjligt att gå i området runtomkring. Man hittade då Oakley Ragland, som låg i en håla och stönade. Enligt vissa uppgifter pekade han på sin vänstra bröstficka, där han hade ett foto av sin fru. Andra uppgifter säger att han aldrig fick tillbaka medvetandet. Han bars bort från platsen och Röda kors-sergeant Harald Rödblom lade ett första förband på honom, men efter en stund avled han, innan ambulans hunnit till platsen.
Hemvärnet spärrade av området och på morgonen togs vakthållningen över av en militärpatrull som funnits i närheten.
Tidigt på morgonen kom major M Hinnerson, flygchefen på Torslanda, och senare även den amerikanske konsuln i Göteborg.
När det dagades och blev ljust kunde man tydligt se hur flygplanet hade banat väg genom skogen. Det hade kommit från norr och skapat en gata, ca 400 meter lång och 20-30 meter bred, när det plöjde sig fram genom skogen. Även tjocka furor hade knäckts längs vägen. Mitt i gatan låg två av motorerna, i övrigt var vrakdelarna spridda över ett stort område. Där fanns bland annat fallskärmar, verktyg, instruktionsböcker, personliga ägodelar från besättningen, en gummibåt och pundsedlar. En bäck som flöt precis där planet gick ner var grön av olja som kom från oljebehållare som krossats. Även uppe i träd fanns det flygplansdelar. Det fanns däremot inte några uniforms-persedlar eller annan militär utrustning.
Vid sjutiden på morgonen brann det fortfarande, men då hade det börjat regna, så risken var inte så stor att elden skulle spridas.
De två sista besättningsmännen hittades längre fram på morgonen, förkolnade inne i flygplanet. Doktor A Axelson kunde konstatera att samtliga sex upphittade besättningsmän var döda. Oakley Ragland och två av de andra besättningsmännen hade inte några brännskador, så det är troligt att dessa tre kastats ut ur flygplanskroppen vid kraschen. Samtliga sex besättningsmän hade flygoverall och flytväst på sig. Kvarlevorna av dem fördes till Sjövik under förmiddagen.
Många nyfikna ortsbor kom under de följande dagarna för att se vad som hänt. Även många journalister kom. Carl fick plocka undan i sin potatiskällare så att den kunde användas som mörkrum för att framkalla bilder.
Det tog några dagar innan de började forsla bort vraket, men sedan gick det på två dagar att få undan resterna. Den största delen som fortfarande satt ihop var landningsstället, som var riktigt besvärlig att få ut ur skogen.
Flygplanet gick ner på det sämsta stället i omgivningen. Olycksplatsen ligger på ett högt bergsparti, det högsta i trakten, 200 meter högre än Antens station vid sjön inte långt därifrån. I närheten finns många platser där terrängen är lämpligare för en nödlandning.
Men för Ruth och hennes släktingar var det tur att flygplanet störtade där det gjorde. Om det hade störtat hundratalet meter västerut hade det kraschat genom deras hus. Ännu större tur hade Ingrid och Allan Bergström som bodde på gården Långås, rakt framför kraschplatsen. Om planet hade flugit lite högre så hade det farit rakt in i deras gård. Dessutom passerade Ingrid och Allan igenom olycksområdet bara 30 minuter före olyckan. De hade varit på ett pingstmöte i Jutamossen och på sin väg hem gick de på stigen där planet kraschade.
