Talet 20 oktober 1984

På dagen fyrtio år efter olyckan hölls en minnesceremoni vid flygmonumentet. Detta är det tal som prästen Eckerdahl då höll:

"Den 20e oktober 1944 hände det. I mörka natten, jag tror det också var dimma. Det stora flygplanet plöjde ner bland träden här, en gata på 200 meter. Budet gick ut över bygden. Och jag tror att det var CG Carlsson i Anten som ringde mig och jag lät då ringa i kyrkklockorna nere i kyrkbyn.

Denna händelse gjorde ju ett djupt intryck. CG Carlsson, som jag nämnde, och Hilmer Andersson i Alingsås, och dåvarande borgmästaren i Alingsås och en hel del andra, initierade initiativet till resandet av detta minnesmärke. Och den ambassaden för USA i Stockholm skänkte denna propeller som på ett vältaligt sätt vittnar om händelsen. Och så restes detta vackra minnesmärke och här ristades in namnen på dessa sex unga män.

Anförvanterna till dem där hemma i USA föranstaltade om en insamling och den amerikanske ambassadören i Stockholm överlämnade de insamlade medlen till mig. Jag tog kontakt med silversmeden Eldh i Göteborg för man önskade att det för de insamlade medlen skulle skaffas något till den kyrkas altare som ringde själaringning för de omkomna. Han komponerade då en oblatask, mycket vacker i silver och denna oblatask är försedd med dessa namn som liksom en ring omsluter oblatasken.

Några år efteråt, jag måste få berätta det, så ringde någon på telefonen och frågade om jag kunde ta emot en ung dam som hade flugit hit från Amerika, jag vill minnas det var 1947. Och det gjorde jag ju gärna. Och ni ser det näst sista namnet, Oakley Ragland. Han var tjugo år och dagen innan, om jag nu är rätt underrättad, och hon sa det också, hade dom firat bröllop. Och han måste lämna festen för att ge sig ut på den sista färden. [Detta stämmer inte, han gifte sig 12 september 1943.] Och nu ville hon så gärna, hon hade flugit över haven och hon ville se och uppleva den platsen där hennes brudgum hade dragit sin sista suck. Han gjorde det bokstavligen, för han var den ende av de sex som visade något livstecken.

Jag mötte henne vid Sjöviks järnvägsstation, det gick tåg på den tiden på Västgötabanan. Och hon kom, en förtjusande, väl bemålad ungdom. Och jag hade låtit sätta fram oblatasken på altaret i Östads kyrka och tända ljusen och så stod vi där båda två vid altaret och hon läste namnet på sin brudgum. Mina pojkar, jag hade en hel del, dom hade cyklat hit upp och de hade plockat så mycket blommor de kunde, som de hade placerat här framför monumentet. Och så kom vi, jag vill minnas vi kom in någonstans där nere, och det var ju öppet och fri sikt och så visade jag henne: där är platsen. Och jag föreslog att hon ensam skulle vandra hit upp. Nej, sa hon, och tog min hand och så stod vi här en stund och hon fick uppleva målet för sin färd och liksom möta sin älskade här i skogen.

Hon var sedan i prästgården och vår minsta dotter Ingrid var fyra år. Hon var mycket förvånad över, vi hade sex barn, att ingen kunde tala engelska. Men hon fäste sig vid Ingrid. Och när jag hade skjutsat henne ner till stationen i Sjövik så sa hon till mig: Fråga henne, om hon inte vill följa med mig. Och det gjorde jag, men Ingrid vill stanna hos pappa. Sedan fick vi ett stort paket den julen med en plumpudding, ni har nog ingen bekantskap av hur en sådan ska användas, det hade inte vi heller, men i alla fall och en hel del gott till.

Jag ville berätta denna enkla händelse och anknyta till det fina ord som ni nyss har fått lyssna till som verkligen på ett rikt och fint sätt gav oss inblick i vad som hör till det underbara att få flyga, för det försäkrar jag att det är det, men också det farofyllda. Och vi stannar i djup begrundan inför detta i tacksamhet vad dessa unga män fick offra. De offrade ju livet för sitt fosterland och så som dom också fattade det, förvisso med rätta, för mänskligheten. Och vi tackar Gud för all sådan osjälvisk gärning, också den som sker i det tysta."